Sixten var inte så himla glad i bilen påvägen hem, han grät en del och dreglade på mig men nu är han iallafall lugn. Sålänge man inte släpper ner på honom och sålänge hunden håller sig på avstånd, vill säga. I knäet är han dock lugn och glad och spinner lite <3
Dom flesta som känner mig känner nog till problematiken jag har med min sömnmedicin. Att man blir lite knäpp av den osvosv. Tänkte bara meddela er att jag hallucinerar nu igen, precis exakt nu. jag kan inte titta ut igenom fönstret för såfort jag gör det förvandlas grenarna i skogen till människor som gör olika saker. Ville bara berätta det, godnatt nu.
Kollade på Dokumentärinifrån igår, avsnittet ”Ingen riktig våldtäkt” och eh.. Alltså, jag vet inte riktigt vad jag ska säga. Det var väl som allt annat media gjort om våldtäkt, jag är ganska trött på det. Kvinnoperspektivet, vill säga. Det är alltid sånt fokus på vad tjejerna ska göra för att inte bli våldtagna, vad tjejerna ska ha på sig och hur dom ska vara. Ingenting om hur man borde lära killarna att inte våldta, ingenting om hur man borde lära killarna att våga säga ifrån om de ser att deras kompis gör någonting dumt. Tjejerna ska ju tydligen inte bara behöva ta ansvar för sina egna handlingar, utan för killarnas också. Det är bra konstigt.
Han heter Richard och är den finaste karaktären jag någonsin haft i Skyrim. Kan dock inte få ner det i bild, tyvärr, men jag tror det blev bättre än den förra speedpainten jag gjorde iallafall.. :c Synd bara att jag varken kan rita katter, ärr eller päls. Får öva.
/Zac
Helt ärligt så vet jag inte varför jag utsätter mig själv för sånt här. Men jag fick iallafall för mig att spela in där jag målade, även fast jag inte hade någon som helst plan på vad eller hur jag skulle göra. Skyller på att klockan är tjugo i fyra på morgonen.
Alltså, det här med bloggar. Vad är meningen med dom egentligen? Hur tänkte personen som ba ”Ja, vi skapar en ”blogg”!’? Jag är seriöst nyfiken. Det är liksom inte direkt ofta som jag har något intressant att säga världen, även fast jag pratar hela tiden IRL. Såvida jag inte är trött eller ledsen, vill säga.
Men okej, jag ska försöka få ihop ett helt normalt blogginlägg.. Igår fick jag titta på sjösniglar och grilla mini-marshmallows ovanför stearinljus, det var mysigt. Sen tittade vi på Pay it forward och jag hade glömt bort slutet, världens sämsta slut i hela världen. Varför kan inte alla bara få vara lyckliga i alla sina dagar nuförtiden?! Tvingar dock mina föräldrar att titta på den nu för ingen av dom hade tydligen sett den, så dom får inte titta på Hockey.
När jag kom hem idag stod det majs, två Frank’s och ett paket cigg, bara till mig. Jag klagar verkligen inte, kvällen är räddad!
Jävlar vilket rabalder det har blivit om att FP inte får vara med i paraden på Uppsala Pride. Det är ju forfean överallt, både i tidningarna och på sociala medier. Alla pratar om det, och majoriteten (vad jag har märkt) verkar bli helt förfärade och tänker bojkotta Uppsala Pride utan att faktiskt ta reda på vad det hela handlar om egentligen, om varför de inte får vara med. Det är heller ingen som säger att dom inte får vara med och demonstrera som privatpersoner.
I mina ögon så handlar det om att Folkpartiet blev lite butthurt och ser det här som en jävla chans till gratis reklam. De driver tillsammans med alliansen en flyktingpolitik som utvisar HBTQ-personer till länder där chansen är stor att dom kommer bli avrättade, om inte annat förföljda och misshandlade. Jag tycker det är ganska självklart att dom inte ska få gå med i paraden. Men nu ska dom ju tydligen starta en egen parad (vilket är ännu löjligare), så då kan väl dom och ni som håller med dom få hänga där istället. Inte mig emot.
Jag har egentligen aldrig varit någon som tyckt om förändringar. Iallafall inte förändringar som gäller mitt beteende eller rent allmänt mina vanor, det är fortfarande så himla svårt. Speciellt med mat, det måste vara jättejobbigt att laga mat till mig. Det tog mig tretton år innan jag vågade smaka på chips och femton år innan jag började äta någon form av sås till maten, och fortfarande är jag så jäkla kräsen och hatar i princip allt som jag aldrig ätit förut.
Samma sak gäller i princip allting annat. Det finns vissa saker som är lättare än andra, men rent generellt så är det svårt. Att åka hem till någon för första gången och vara i ett hus jag aldrig varit i, sova i en säng jag aldrig sovit i. Att behöva åka till stan på tisdagar (vilken är min lediga dag, för er som inte visste det) eftersom jag aldrig annars gör det, att inte få min rast på bildlektionerna precis när dom ska vara ect. Ni förstår vad jag menar.
Jag förstår dock inte hur det kan vara så himla svårt. Att till exempel ringa ett samtal till någon jag aldrig ringt förut är skitjobbigt, även om jag pratat med dom hur mycket som helst IRL. Oftast så klarar jag av alla de här små sakerna iallafall (efter mycket om och men), men det finns vissa dagar då min hjärna bara vägrar. Den säger Nej högt och tydligt, som en trotsig liten unge och då fungerar ingenting alls. För man möter nya saker varje dag på ett eller annat sätt, man tycker ju att man borde vänja sig men det gör jag aldrig. Tveksamt om jag någonsin kommer göra det heller.
Jag vill egentligen inte komma någon vart med det här. Men det är svårt. Antagligen därför en del av Rocha-testet jag fick göra påpekar på att jag är väldigt oflexibel. Jag får jobba på det helt enkelt.
/Zac
Ystra björnar har idkat älskog
Jag blev dansad för av en flirtig påfågel
Jag har hittat Nemo.. osvosv. Har egentligen över 400 bilder men jag orkar inte leta igenom alla efter de som faktiskt blev lite skarpa, kameran vill inte riktigt som jag vill atm. Men ni kan få.. Två bilder till, på normala djur.
Jag har även tittat på slamkrypare och har bilder på en jäkla massa apor, men den historien får vänta till senare. /Zac
